Att lära sig stava på nytt

Imorgon ska jag ha min andra ryskalektion tillsammans med min handledare. Jag har som läxa att memorera hela det kyrilliska alfabetet med tillhörande ljud för varje bokstav och jag är tacksam över att jag var smart nog att tjuvstarta det projektet innan min första lektion. För trots att många bokstäver är lika det latinska alfabetet, finns det lika många som är helt annorlunda och några inger känslan av att det ska uppstå en mindre fraktur i käkbenet vid varje försök till att uttala dem. Främst av allt är det de olika "Sch"-ljuden där problemet ligger, både när det kommer till att uttala rätt och höra skillnad på alla 7 stycken.

När jag går ute på stan kommer jag på mig själv med att läsa skyltarna, tolka bokstäverna och tyst för mig själv ljuda varje bokstav för att bilda ordet; exakt på samma sätt som när man var liten och var på väg att lära sig att stava. Vilket säkert är en nyttig erfarenhet att återuppleva och jag kan knappast klaga på att min hjärna inte blir stimulerad i alla fall. 

Ensam är inte alltid stark

I ärlighetens namn är det inte helt lätt att befinna sig i ett land där du saknar språkkunskaperna som behövs för att kommunicera med majoriteten av människorna som du träffar under en dag. Här i Belarus finns det många personer som enbart pratar ryska, vilket gör att om du inte kan det språket blir du lätt isolerad från övriga samhället. För någon som är som jag och faktiskt lider av en lättare typ av social ångest kan det bli jobbigt att göra vardagliga saker som att gå och handla, åka i kollektivtrafiken eller som jag misslyckades med förra veckan; att skaffa ett gymkort. 

Jag är en självständig människa och jag gillar att klara mig själv, vilket inte riktigt fungerar när du knappt kan presentera dig själv på det språk som talas i landet. Men jag bestämde mig ändå att jag skulle ge mig på det här med att hitta ett gym (svårare sagt än gjort i den här staden) så att jag skulle kunna träna medan jag är här. Min handledare hjälpte mig att jämföra priser och kvalité på de olika gymmen och jag hittade till slut ett som hade en hemsida på engelska och som hänvisade till deras kunniga personal om man hade frågor, vilket gjorde att jag antog att personalen säkert skulle kunna prata engelska. Såklart gjorde de inte det och jag fick snällt åka hem utan något gymkort. 

Det låter inte som någon jättestor grej men när jag ständigt misslyckas med att kommunicera med människorna som pratar med en i matbutiken, på tunnelbanan och till och med på jobbet så börjar jag känna mig misslyckad, som om jag är korkad som inte förstår och att alla andra håller med om det, trots att jag vet rent intellektuellt att det självfallet inte är så. Det är enbart den envisa rösten i mitt huvud som har funnits där under hela mitt liv som utnyttjar varje tillfällighet att få skrika så högt som möjligt att jag inte är bra nog och övertala mig till att jag inte kommer klara av det här, att det är fysiskt omöjligt för mig att lära mig ryska och att jag borde åka tillbaka till Sverige. 

Istället för att lyssna på rösten som är en produkt av min prestationsångest, försöker jag istället att fokusera på vad jag kan göra för att förbättra min situation. Idag svalde jag min stolthet och bad min handledare om hjälp med att skaffa det där gymkortet, att gå och handla skor som jag misslyckats med under gårdagen då jag inte kunde fråga efter min storlek och gjorde mitt bästa för att säga de få fraserna jag kan på ryska till mina kollegor för att etablera kontakt. Det var inte så farligt som jag trodde, imorgon kommer jag få hjälp med gymkortet, vi kommer kolla på skor under veckan och mina kollegor förstod faktiskt vad jag sa och uppmuntrade mig till att fortsätta försöka. 

Det finns inte ord som kan beskriva hur tacksam jag är för den här möjligheten att få flytta till ett nytt land och lära mig ett nytt språk och en ny kultur, dock måste jag ständigt påminna mig om att ensam är inte alltid stark, att det går bra att be om hjälp ibland och att man faktiskt får göra fel och klanta sig lite när man lär sig ett nytt språk. Jag har ett helt år på mig och jag borde inte stressa upp mig för att jag inte kan allt på en gång, förhoppningsvis kommer det mesta att lösa sig allt eftersom och jag får helt enkelt se upp för att låta ångesten ta över. Den ska inte få förstöra den här upplevelsen för mig. 

En engelskalektion, en svenskalektion och en squash

Efter att ha haft en lugn helg som mestadels har spenderats åt att kolla på dåliga serier, jogga runt i Minsk och äta oförskämt mycket chips var det skönt att komma tillbaka till kontoret idag för att låta hjärnan anstränga sig. Jag fick hålla min första lektion i engelska med personalen på BelAu, vilket var intressant då en del av dem aldrig har haft en engelskalektion i hela sitt liv. Det märktes dock till min stora glädje att de längtade efter att lära sig, något som gjorde hela lektionen så mycket roligare. 

Som tack för första lektionen fick jag dessutom en squash (Tror jag att det är?) som nu pryder vårt köksbord och inväntar morgondagens slakt. 

Efter jobbet hade jag äran att ha blivit inbjuden till "Centre for swedish studies" och medverka på en av deras lektioner där jag även fick prata lite om Sverige, svensk kultur och vår nuvarande politiska situation, ett passande ämne med tanke på att de just då höll på att jobba med texten till Timbuktus låt "Alla vill till himmelen men få vill ju dö". Eftersom Sverige är väldigt populärt här i Belarus ( Det trodde jag inte när jag åkte hit) var det roligt att få träffa eleverna och höra om varför de hade valt att studera just svenska och vad deras bild av Sverige är. Jag blev även inbjuden till att komma dit i december och fira Lucia och dricka glögg. 

Världens mysigaste grupp

De var fantastiskt duktiga på svenska och jag fick även lära mig en hel del om Belarus, bland annat att det är "olagligt" att vara arbetslös. Om man är det under en längre tid tvingas man betala in böter till staten som ligger på ca 150 euro om året; en ganska stor summa i ett land där medellönen ligger på ca 3000 kr - speciellt om du inte har något jobb. 

Uppsökt av Svenska Ambassaden

Ni vet den där känslan när ni sitter på kontoret en typisk fredag och inte har särskilt mycket att göra. Man kanske tar en extra vända till kaffeapparaten, funderar på om man ska gå ner till kiosken och köpa den där chokladbiten man är otroligt sugen på och kollar Facebook en extra gång. Föreställ er att mitt i detta lugn ringer telefonen på en kollegas skrivbord och kollegan svarar som hon ska på ryska medan du valsar iväg till ditt skrivbord igen. Plötsligt hör du ditt namn och kollegan pekar på telefonen och säger att du ska ta den, vilket du gör med en viss förvåning (Alla som kan tänkas ringa dig vet ju ditt mobilnummer) och svarar med ett "Hello?". 

"Hej Laura, jag heter Natascha och ringer från Svenska Ambassaden...." 

Vid den första meningen stannar du upp. Varför ringer ambassaden dig? Har det hänt din familj något? Eller är det problem med ditt visa? 

"...Vi hittade din blogg och tänkte att vi skulle kontakta dig. Vi vill boka in ett telefonmöte i eftermiddag. Går det bra?"

Hjärtat börjar slå snabbare och snabbare. Har du skrivit något på bloggen som kränker någon? Som upprör den belarusiska regeringen? Ni bokar in telefonmötet och du får återgå till skrivbordet och sjunka in i en lidelsefull väntan. 

Det var min dag idag (Eller ja, första halvan av den). Sen att det faktiskt inte var så farligt, utan det bara var så att de var snälla nog att kontakta mig för att bjuda in mig till AW på kvällen med de svenskar som är bosatta i Minsk.

Några av Minsks svenskar (+ en adopterad dansk och en belarusisk kollega) 

Det var fantastiskt intressant att få träffa två anställda från Sveriges Ambassad och höra om deras arbete här i Belarus. De gör stora satsningar på bland annat svensk barnlitteratur som översätts till belarusiska, vilket var en förklaring till varför jag hittade böcker om "Mamma mu" när jag besökte en bokhandel med Iryna och Alesia i söndags. Jag fick även utbyta bekantskap med en anställd hos Svenska Institutet och en student som inte bara här för att lära sig ryska utan har klarat hela sin sju månaders vistelse här helt utan smartphone. 

Kvällen avslutades med ett löfte om att ses igen, men då ska jag få ett mejl istället för ett läskigt telefonsamtal. Det passar nog den dramaqueen som jag faktiskt är lite bättre.

Hur jag bor

Lägenheten jag bor i här i Minsk delar jag med tre andra personer som kommer från Tyskland (Dock pratar två av dem flytande ryska eftersom de har föräldrar från Kazakstan) . De jobbar på ett annat projekt som är inriktat på barn med funktionshinder.

Från vänster till höger: Eugen, Constanze och Lars.

I övrigt är lägenheten en typisk gammal sovjetisk lägenhet. I Sverige tror jag knappast att man skulle kalla den för levnadsduglig, utan säljas som "renoveringsprojekt" alternativt rivas, medan här i Belarus är det fullt normalt att leva såhär. 

Toaletten, där tidigare boende har sett till att man alltid har lektyr.

Vardagsrummet + en Lars

Mitt rum

Köket

Badrummet

Det byggs för fullt nya och fräscha lägenheter i Minsk, problemet är bara att en vanlig människa med en Belarusisk medellön inte har råd att bo i dem. Därför står många tomma, men trots det fortsätter de att bygga. Jag frågade varför, men det fanns inte något bra svar på det eftersom många av den vanliga befolkningen inte själva förstår det. 

Exempel på en byggnad med extremt dyra lägenheter som ägs av en av Minsks få otroligt rika människor. 

The global goals for sustainable development

Idag har jag haft möjligheten att se den mer "lantliga" sidan av Belarus tack vare ett cykellopp som arrangerades av bland annat FN. Vi som jobbar på UNESCO Belau valde att ställe upp genom att antingen delta i själva loppet (som det tyvärr var för sent för att anmäla sig till när jag kom hit) eller genom att vara voluntär, vilket jag var tillsammans med min handledare Mary.

Vi från UNESCO Belau + två extra voluntärer

Något som gjorde mig väldigt glad med det här loppet var att det var alla möjliga sorters människor som deltog. Både med och utan olika typer av funktionsvariationer.

Den här mannen cyklade hela loppet som var 22 km långt och bestod av skogs-och sandvägar. 

Två till från UNESCO Belau

Världens coolaste man

 När alla deltagare kommit i mål drogs det igång olika aktiviteter som musik, mat, massage (där jag kanske var först i kö), montrar med bland annat UNICEF, FN och andra lokala föreningar och företag. Det fanns dock en vissa ironi i att det under dagen användes nästan enbart engångsartiklar av olika slag och att plast och papper blandades i soporna när själva eventet handlade om "sustainable development")

Levde på de där kokta rödbetorna med något som liknar keso eftersom allt annat innehöll gluten. :)

Första dagen på kontoret

Idag var det första dagen för mig på BelAU of UNESCO clubs där mina arbetsuppgifter innebär allt ifrån administration av pågående och kommande samarbetsprojekt mellan olika länder som de samarbetar med, planera och genomföra engelskalektioner för både vuxna och barn samt rekrytera engelskalärare från skolor runt om i Minsk till deras språkläger för barn.

Kontoret jag jobbar på

Alla på kontoret var otroligt öppna och välkomnande, tyvärr är det bara en som jobbar där som också talar engelska. Som tur är finns den evige räddaren i nöden "Google translate" och i värsta fall får även kroppsspråket användas för att kommunicera. Men jag märkte av att i slutet av dagen var jag lite extra trött av att ständigt höra och läsa ett främmande språk.

Staden där det är långt till allt

Nu har jag varit i Belarus i ca 1 1/2 dygn. Gårdagen bestod av sightseeing med guidning av min vänner Iryna och Alesia som försökte förklara bland annat Belarusisk kultur och lagar. Något som märktes var framförallt hur långt det är till allt i Minsk i jämförelse med Stockholm. Jag är van vid att affärer och sevärdheter oftast ligger någorlunda i närheten av varandra och gör de inte det, kan man lätt ta kollektivtrafiken dit. Här i Minsk är fallet något annorlunda, affärerna ligger utspridda lite överallt så det finns inte någon riktig motsvarighet till Drottninggatan och det är långt mellan buss- tunnelbane- och spårvagnshållplatser.


Något annat som slog mig var hur påtaglig landets kommunistiska historia är. På tunnelbanestationerna fick man bland annat se den typiska kommunistiska symbolen "hammaren och skäran", vilket jag tyvärr inte kunde ta en bild av eftersom det är förbjudet att fotografera på stationerna. Men överallt i Minsk såg man tydliga spår av krigen och det sovjetiska samhället, även om de flesta bestod av olika monument som exempelvis detta:

Den här statyn är ett hyllningsmoment över en 15årig pojke som dog i krig genom att kasta en handgranat som dödade både fienden och honom.

Ett annat exempel är "Tårarnas Ö":

"Den gråtande ängeln" som sörjer alla döda soldater.

Ön är ett minnesmärke för alla Belaruser som dött i krig, men främst av allt för de Sovjetiska soldater som dog i Afghanistan under 1980-talet. 

Sista dygnet

Om ca ett dygn kommer jag att kliva på planet som kommer ta mig från Stockholm till Minsk. Hela den här sista veckan i Sverige har varit en känslomässig bergochdalbana där jag ena stunden har varit förväntansfull, för att i nästa känna sorg och saknad till mina vänner som jag har fått säga hej då till och tryggheten här i Sverige.

Även om väntan på morgondagen har varit påfrestande, vet jag att jag är redo att åka. Känslan i min kropp just nu kan bäst jämföras med när man var barn och skulle för första gången hoppa från "femman" på hopptornet i badhuset.  Man står högst upp, tittar ner i vattnet och känner det där suget i magen av nervositet, glädje, rädsla, förväntan och mod. Det är där jag är just nu. Fast i den evighetslånga sekunden innan man tar steget ut från avsatsen för att falla ner i något nytt och okänt.

Här i min blogg kommer jag att göra ett försök till att dokumentera mitt liv i Minsk. Det är en möjlighet för de som är intresserade att följa min resa och för mig att reflektera kring och hantera mina upplevelser. Just nu består mitt liv mest av att försöka packa så effektivt som möjligt så att jag får med mig allt jag behöver samtidigt som jag inte överskrider viktgränsen (vilket mina väskor gör nu med 0,5 kg).

Imorgon kommer jag att åka till Arlanda och lämna Sverige, men genom den här bloggen hoppas jag på att jag kommer på sätt och vis kunna ta med er på mitt äventyr. Även om min emotionella bergochdalbana kommer ta med mig på ett par varv till, är jag säker på att året som jag har framför mig kommer vara ett utav de bästa och mest intressanta i hela mitt liv och jag vill mer än gärna dela det med mig av det till er.

Mängder med kärlek,
från en något nervös Laura

En något stressad människa som borstar tänderna, packar och tar selfies samtidigt.