Om ca ett dygn kommer jag att kliva på planet som kommer ta mig från Stockholm till Minsk. Hela den här sista veckan i Sverige har varit en känslomässig bergochdalbana där jag ena stunden har varit förväntansfull, för att i nästa känna sorg och saknad till mina vänner som jag har fått säga hej då till och tryggheten här i Sverige.
Även om väntan på morgondagen har varit påfrestande, vet jag att jag är redo att åka. Känslan i min kropp just nu kan bäst jämföras med när man var barn och skulle för första gången hoppa från "femman" på hopptornet i badhuset. Man står högst upp, tittar ner i vattnet och känner det där suget i magen av nervositet, glädje, rädsla, förväntan och mod. Det är där jag är just nu. Fast i den evighetslånga sekunden innan man tar steget ut från avsatsen för att falla ner i något nytt och okänt.
Här i min blogg kommer jag att göra ett försök till att dokumentera mitt liv i Minsk. Det är en möjlighet för de som är intresserade att följa min resa och för mig att reflektera kring och hantera mina upplevelser. Just nu består mitt liv mest av att försöka packa så effektivt som möjligt så att jag får med mig allt jag behöver samtidigt som jag inte överskrider viktgränsen (vilket mina väskor gör nu med 0,5 kg).
Imorgon kommer jag att åka till Arlanda och lämna Sverige, men genom den här bloggen hoppas jag på att jag kommer på sätt och vis kunna ta med er på mitt äventyr. Även om min emotionella bergochdalbana kommer ta med mig på ett par varv till, är jag säker på att året som jag har framför mig kommer vara ett utav de bästa och mest intressanta i hela mitt liv och jag vill mer än gärna dela det med mig av det till er.
Mängder med kärlek,
från en något nervös Laura
 |
| En något stressad människa som borstar tänderna, packar och tar selfies samtidigt. |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar