Uppsökt av Svenska Ambassaden

Ni vet den där känslan när ni sitter på kontoret en typisk fredag och inte har särskilt mycket att göra. Man kanske tar en extra vända till kaffeapparaten, funderar på om man ska gå ner till kiosken och köpa den där chokladbiten man är otroligt sugen på och kollar Facebook en extra gång. Föreställ er att mitt i detta lugn ringer telefonen på en kollegas skrivbord och kollegan svarar som hon ska på ryska medan du valsar iväg till ditt skrivbord igen. Plötsligt hör du ditt namn och kollegan pekar på telefonen och säger att du ska ta den, vilket du gör med en viss förvåning (Alla som kan tänkas ringa dig vet ju ditt mobilnummer) och svarar med ett "Hello?". 

"Hej Laura, jag heter Natascha och ringer från Svenska Ambassaden...." 

Vid den första meningen stannar du upp. Varför ringer ambassaden dig? Har det hänt din familj något? Eller är det problem med ditt visa? 

"...Vi hittade din blogg och tänkte att vi skulle kontakta dig. Vi vill boka in ett telefonmöte i eftermiddag. Går det bra?"

Hjärtat börjar slå snabbare och snabbare. Har du skrivit något på bloggen som kränker någon? Som upprör den belarusiska regeringen? Ni bokar in telefonmötet och du får återgå till skrivbordet och sjunka in i en lidelsefull väntan. 

Det var min dag idag (Eller ja, första halvan av den). Sen att det faktiskt inte var så farligt, utan det bara var så att de var snälla nog att kontakta mig för att bjuda in mig till AW på kvällen med de svenskar som är bosatta i Minsk.

Några av Minsks svenskar (+ en adopterad dansk och en belarusisk kollega) 

Det var fantastiskt intressant att få träffa två anställda från Sveriges Ambassad och höra om deras arbete här i Belarus. De gör stora satsningar på bland annat svensk barnlitteratur som översätts till belarusiska, vilket var en förklaring till varför jag hittade böcker om "Mamma mu" när jag besökte en bokhandel med Iryna och Alesia i söndags. Jag fick även utbyta bekantskap med en anställd hos Svenska Institutet och en student som inte bara här för att lära sig ryska utan har klarat hela sin sju månaders vistelse här helt utan smartphone. 

Kvällen avslutades med ett löfte om att ses igen, men då ska jag få ett mejl istället för ett läskigt telefonsamtal. Det passar nog den dramaqueen som jag faktiskt är lite bättre.