Varje gång jag träffar en ny person här i Belarus som kan prata engelska får reda på att jag är från Sverige börjar ett nytt led av samma typ av frågor: "Hur är vädret i Sverige just nu?", "Kan man bada i sjön under sommaren?", "Hur uttalar man IKEA?", "Hur dyrt är det om man ska åka dit?". När de är besvarade kommer de 99% av gångerna in på ett annat typ av ämne som dryper av fördomar, okunskap och rädsla: "Hur är det med invandringen och flyktingmottagandet egentligen?"
Mitt svar har blivit standardiserat och börjar med att jag förklarar hur Sveriges politik har förändrats, problemet med brist på bostäder och lärare och att rasismen och nazismen växer sig allt starkare precis som i resten av Europa. Tyvärr brukar inte det räcka, utan jag får då höra kommentarer som: "Men är du inte rädd för att något ska hända dig när du är i ett område med mycket invandrare?" eller "Hur kan ni vara säkra på att de ni släpper in inte är terrorister?"
Det är påfrestande att få de frågorna, för jag blir arg och vill bara slänga i deras ansikten hur otroligt rasistiska, främlingsfientliga och islamofobiska de frågorna är och att de borde skämmas. Tyvärr är den reaktionen från min sida bara kontraproduktiv, för det leder bara till att de slutar lyssna på mig och lever kvar i sin illusion av att alla som inte är som dem är farliga och att jag lever i förnekelse. Det bästa svaret jag har hittills är att fråga: "Känner ni någon som är muslim eller en flykting?" Oftast blir svaret nej och jag fortsätter med en följdfråga: "Varför är ni rädda för att det är terrorister som kommer till Europa när det är mindre än 2% av de attentaten mellan 2010 till 2015 som har varit religiöst motiverade?"
Oftast blir det en obekväm stämning av den frågan och de vet inte vad de ska svara, utan de mumlar något om "annan kvinnosyn" och att jag borde bry mig om det. Det är som att de får alla sina nyhetsuppdateringar direkt från en översatt version av Fria Tider och de är helt övertygade över att de har rätt, trots att de oftast aldrig har träffat en person från en annan religion eller från utanför västvärlden eller Östeuropa.
Istället för att bli arg över deras "dumma" frågor försöker jag visa förståelse. Det kan gå flera dagar innan jag ser en människa med en annan hudfärg än vit och antalet muslimer i det här landet är ett lågt antal. Deras rädsla grundar sig i okunskap (precis som rasism brukar göra) och jag märker att de är inte vana vid utlänningar. När jag pratar engelska med mina vänner på tunnelbanan ser jag de andra passagerarnas nervösa blickar, för de förstår inte vad det är vi säger och det gör dem rädda. Den erfarenheten är jag inte heller ensam om, utan är ett stående skämt hos oss som kommer utifrån.
Jag är mer privilegierad här än någonsin (förutom för mitt kön för folk som passerar som kvinnor är svaga och kan tydligen inte bära en kasse med mat själv och att jag inte är heterosexuell). Sverige är ett populärt land här hos den vanliga befolkningen och min hudfärg gör att jag smälter in, men om jag hade haft en mörkare hudton hade jag inte kommit undan med enbart ett par oroliga blickar på tunnelbanan när jag pratar engelska. Utan jag hade fått räkna med "slumpmässiga" säkerhetskontroller av vakterna, passkontroll av polisen och att snarare bli bemött av skepticism och rädsla istället för nyfikenhet.
Självklart är det inte alla belaruser som kommer med kommentarer och frågor som faller under spektrumet för rasistiskt och främlingsfientligt, men det är många och det är oundvikligt att se ett tydligt mönster av okunskap hos befolkningen. Därför är jag också glad över att få vara med och jobba för BelAU och se deras arbete för att utbilda bland annat barn och unga. Förhoppnings vis kommer det att leda till en förändring i den Belarusiska kulturen och att rädslan och okunskapen ersätts med tolerans och mångfald, även om det säkerligen kommer att ta en väldigt lång tid.
(P.S Här är min källa angående terroristattentaten i Europa: https://thinkprogress.org/less-than-2-percent-of-terrorist-attacks-in-the-e-u-are-religiously-motivated-cec7d8ebedf6#.4ztok4fib)
Mitt svar har blivit standardiserat och börjar med att jag förklarar hur Sveriges politik har förändrats, problemet med brist på bostäder och lärare och att rasismen och nazismen växer sig allt starkare precis som i resten av Europa. Tyvärr brukar inte det räcka, utan jag får då höra kommentarer som: "Men är du inte rädd för att något ska hända dig när du är i ett område med mycket invandrare?" eller "Hur kan ni vara säkra på att de ni släpper in inte är terrorister?"
Det är påfrestande att få de frågorna, för jag blir arg och vill bara slänga i deras ansikten hur otroligt rasistiska, främlingsfientliga och islamofobiska de frågorna är och att de borde skämmas. Tyvärr är den reaktionen från min sida bara kontraproduktiv, för det leder bara till att de slutar lyssna på mig och lever kvar i sin illusion av att alla som inte är som dem är farliga och att jag lever i förnekelse. Det bästa svaret jag har hittills är att fråga: "Känner ni någon som är muslim eller en flykting?" Oftast blir svaret nej och jag fortsätter med en följdfråga: "Varför är ni rädda för att det är terrorister som kommer till Europa när det är mindre än 2% av de attentaten mellan 2010 till 2015 som har varit religiöst motiverade?"
Oftast blir det en obekväm stämning av den frågan och de vet inte vad de ska svara, utan de mumlar något om "annan kvinnosyn" och att jag borde bry mig om det. Det är som att de får alla sina nyhetsuppdateringar direkt från en översatt version av Fria Tider och de är helt övertygade över att de har rätt, trots att de oftast aldrig har träffat en person från en annan religion eller från utanför västvärlden eller Östeuropa.
Istället för att bli arg över deras "dumma" frågor försöker jag visa förståelse. Det kan gå flera dagar innan jag ser en människa med en annan hudfärg än vit och antalet muslimer i det här landet är ett lågt antal. Deras rädsla grundar sig i okunskap (precis som rasism brukar göra) och jag märker att de är inte vana vid utlänningar. När jag pratar engelska med mina vänner på tunnelbanan ser jag de andra passagerarnas nervösa blickar, för de förstår inte vad det är vi säger och det gör dem rädda. Den erfarenheten är jag inte heller ensam om, utan är ett stående skämt hos oss som kommer utifrån.
Jag är mer privilegierad här än någonsin (förutom för mitt kön för folk som passerar som kvinnor är svaga och kan tydligen inte bära en kasse med mat själv och att jag inte är heterosexuell). Sverige är ett populärt land här hos den vanliga befolkningen och min hudfärg gör att jag smälter in, men om jag hade haft en mörkare hudton hade jag inte kommit undan med enbart ett par oroliga blickar på tunnelbanan när jag pratar engelska. Utan jag hade fått räkna med "slumpmässiga" säkerhetskontroller av vakterna, passkontroll av polisen och att snarare bli bemött av skepticism och rädsla istället för nyfikenhet.
Självklart är det inte alla belaruser som kommer med kommentarer och frågor som faller under spektrumet för rasistiskt och främlingsfientligt, men det är många och det är oundvikligt att se ett tydligt mönster av okunskap hos befolkningen. Därför är jag också glad över att få vara med och jobba för BelAU och se deras arbete för att utbilda bland annat barn och unga. Förhoppnings vis kommer det att leda till en förändring i den Belarusiska kulturen och att rädslan och okunskapen ersätts med tolerans och mångfald, även om det säkerligen kommer att ta en väldigt lång tid.
(P.S Här är min källa angående terroristattentaten i Europa: https://thinkprogress.org/less-than-2-percent-of-terrorist-attacks-in-the-e-u-are-religiously-motivated-cec7d8ebedf6#.4ztok4fib)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar