tisdag 14 februari 2017

Blåmärken och aggressiva babushkor

En av de tydligaste skillnaderna mellan Sverige och Belarus (enligt mig) är att här upplever jag många äldre som något aggressiva när man stöter på dem på stan/affären/marknaden/någon annanstans. Jag tror inte att jag någonsin under mina 20 år i Sverige har varit med om att jag har blivit knuffad av gamla tanter lika mycket som jag har blivit här borta. Utan att överdriva kan jag berätta att senast häromdagen var det en tant på ca 60+ (vilket är gammalt här) som knuffade in mig i en kyldisk i den lokala mataffären för att hinna före mig till kön som bestod av kanske 3 personer. 

Om du åker i kollektivtrafiken kan du räkna med att äldre herrar komma knuffa undan dig så att du flyger åt all världens håll och kanter, trots att du noggrant höll dig till högerregeln eller kände att du faktiskt hade rätt till att kliva av tunnelbanan/bussen innan de andra skulle kliva på. 

Att okända människor har en tendens att vara aggressiva här borta hör knappast till ovanligheterna. Tvärtom, jag har vid ett flertal gånger fått höra att man ser på långa vägar att jag är utlänning för att jag ler så mycket. Något som är ovanligt för mig då jag oftast brukar få höra att det är svenskar som är osociala och lite kalla.

Jag tog upp det här fenomenet med ett brasilianskt par som jag nyligen har stiftat bekantskap med här i Minsk. De har under många års tid flyttat runt över hela världen och skriver för tillfället en bok om hur det är att leva som nomader, och de förklarade deras intryck av den otrevliga belarusiska kulturen: "You have two different kinds of societies; one where the people often are unpleasent and rude at first, but they are easy to get to know and they will soon start to treat you as a family member. In other countries, scandinavia as an example; it's the other way around. People will treat you well and also be very polite, but instead they are much more difficult to get to know." 

För att vara ärlig kan jag inget annat än att hålla med dem om deras analys. Vi svenskar är knappast kända för att vara lätta att lära känna och bli vänner med, trots att vi oftast är ganska trevliga (Om jag får generalisera lite, vilket jag borde få göra för enkelhetens skull). Här borta har det faktiskt varit rena motsatsen. Efter att man väl har hälsat och presenterat sig för en belarusisk person, kan du räkna med att bli bemött med värme och vänlighet; trots att hen kanske dagen innan hade försökt knuffa ut dig framför en spårvagn. Det här gäller även äldre personer, lär känna en äldre dam här borta så kan du räkna med att du på en gång kommer bli inbjuden till deras hem och få så mycket mat att du slipper äta under en hel vecka efteråt. 
Nika, jag och de brasilianska paret Patricia och Vinicius
Egentligen ska jag inte gnälla allt för mycket på kulturen här borta. Det har gjort det betydligt enklare för mig att skaffa vänner än vad det skulle ha varit om jag hade kommit som en utlänning till Sverige. Här har mina vänner välkomnat mig med öppna armar, tagit hand om mig, stöttat mig och hjälpt mig sen första gången jag träffade dem. Dock tycker min höft som numera innehar ett blåmärke vars form liknar kanten på en kyldisk att kanske vissa justeringar skulle behöva göras.