En av sakerna som jag var mest orolig över innan jag skulle åka hit till Minsk var hur jag skulle bli bemött som icke-hetero. För trots att jag är säker i mig själv och har vuxit upp i en mer konservativ miljö där jag har varit van vid att bli ifrågasatt för min sexualitet, var det ändå jobbigt att åka till ett land där jag visste att samhället i stort inte är fullt så accepterande som det är överlag i Sverige.
Jag minns första gången någon frågade mig om min sexualitet här. En man hade sett Pride-flaggan på min facebook-profil och frågat vad den betydde. Efter att jag förklarat vad den står för började han skratta och sa att det var "helt sjukt" och undrade vad jag hade med det att göra. Tyvärr var min första reaktion ilska, men jag valde att lugnt berätta att jag inte bara är intresserad av individer utav manligt kön. En kommentar som gjorde att hans skratt övergick till en först chockad för att sedan bli en något äcklad min, tillsammans med en kommentar om att:"Ja, jag har hört att det är så man beter sig i Sverige."
Att människor ogillar homosexualitet är vanligt, men de flesta kan acceptera det så länge de slipper se eller höra om det. Jag har dock aktivt valt att vara öppen med min sexualitet för att på det sättet kunna sålla ut vilka människor jag vill ha i mitt liv, samtidigt förstår jag de som väljer att gå en annan väg. För om jag går ut på en dejt med någon som passerar som kvinna, dansar med henne på krogen eller kysser henne offentligt kan vi räkna med minst ett par arga blickar eller någon sexistisk kommentar, i värsta fall kan någon vilja starta ett slagsmål.
Jag har dock tur. Till att börja med har jag hittat vänner som är helt okej med min sexualitet eller är icke-hetero själva, vilket gör att jag kan känna mig bekväm och vara mig själv med dem. Dessutom passerar jag som kvinna, om jag hade passerat som man och föredragit andra som passerar som män hade det nog inte längre mestadels varit arga blickar utan snarare försök till slagsmål. En man som bor här i Minsk och är homosexuell sa själv:"Jag tycker att en Belarusier är tolerant när han inte slår ner mig när han får reda på att jag är homosexuell".
Det är ett tag sen nu som jag valde att sluta bli arg när någon fällde en homofobisk kommentar. Efter att ha hamnat i ett par konflikter lärde jag mig att det inte fungerade att säga att någon är dum i huvudet och homofobisk, istället valde jag att börja lyssna på vad de har att säga vilket också ledde till att de började lyssna på mig. Jag kunde svara sakligt på deras påståenden (som ex att homosexualitet är en sjukdom) vilket gjorde att även om de inte ändrade sig helt, kanske ändå fick en lite ökad förståelse och kom något steg närmare tolerans och öppenhet. För ärligt talat, det är inte konstigt att många inte kan något om HBTQ+ när de själva har vuxit upp i ett avskärmat samhälle med en kultur där det ofta förkastas.
Mina upplevelser här som icke-hetero är något som jag tänker fortsätta att skriva om, då allt inte får plats i ett inlägg (Eller jo, det gör det men inlägget skulle bli lika långt som den femte Harry Potter-boken). För trots att det ofta är jobbigt och man kan känna sig alienerad finns det också fantastiska rörelser och människor som aktivt jobbar för ett mer öppet och accepterande Belarusiskt samhälle, något som jag gärna berättar mer om i ett senare inlägg.
Jag minns första gången någon frågade mig om min sexualitet här. En man hade sett Pride-flaggan på min facebook-profil och frågat vad den betydde. Efter att jag förklarat vad den står för började han skratta och sa att det var "helt sjukt" och undrade vad jag hade med det att göra. Tyvärr var min första reaktion ilska, men jag valde att lugnt berätta att jag inte bara är intresserad av individer utav manligt kön. En kommentar som gjorde att hans skratt övergick till en först chockad för att sedan bli en något äcklad min, tillsammans med en kommentar om att:"Ja, jag har hört att det är så man beter sig i Sverige."
Att människor ogillar homosexualitet är vanligt, men de flesta kan acceptera det så länge de slipper se eller höra om det. Jag har dock aktivt valt att vara öppen med min sexualitet för att på det sättet kunna sålla ut vilka människor jag vill ha i mitt liv, samtidigt förstår jag de som väljer att gå en annan väg. För om jag går ut på en dejt med någon som passerar som kvinna, dansar med henne på krogen eller kysser henne offentligt kan vi räkna med minst ett par arga blickar eller någon sexistisk kommentar, i värsta fall kan någon vilja starta ett slagsmål.
Jag har dock tur. Till att börja med har jag hittat vänner som är helt okej med min sexualitet eller är icke-hetero själva, vilket gör att jag kan känna mig bekväm och vara mig själv med dem. Dessutom passerar jag som kvinna, om jag hade passerat som man och föredragit andra som passerar som män hade det nog inte längre mestadels varit arga blickar utan snarare försök till slagsmål. En man som bor här i Minsk och är homosexuell sa själv:"Jag tycker att en Belarusier är tolerant när han inte slår ner mig när han får reda på att jag är homosexuell".
Det är ett tag sen nu som jag valde att sluta bli arg när någon fällde en homofobisk kommentar. Efter att ha hamnat i ett par konflikter lärde jag mig att det inte fungerade att säga att någon är dum i huvudet och homofobisk, istället valde jag att börja lyssna på vad de har att säga vilket också ledde till att de började lyssna på mig. Jag kunde svara sakligt på deras påståenden (som ex att homosexualitet är en sjukdom) vilket gjorde att även om de inte ändrade sig helt, kanske ändå fick en lite ökad förståelse och kom något steg närmare tolerans och öppenhet. För ärligt talat, det är inte konstigt att många inte kan något om HBTQ+ när de själva har vuxit upp i ett avskärmat samhälle med en kultur där det ofta förkastas.
Mina upplevelser här som icke-hetero är något som jag tänker fortsätta att skriva om, då allt inte får plats i ett inlägg (Eller jo, det gör det men inlägget skulle bli lika långt som den femte Harry Potter-boken). För trots att det ofta är jobbigt och man kan känna sig alienerad finns det också fantastiska rörelser och människor som aktivt jobbar för ett mer öppet och accepterande Belarusiskt samhälle, något som jag gärna berättar mer om i ett senare inlägg.
 |
| En mindre bra bild från avslutningsfesten för LGBTQ-festivalen som hölls här i Minsk häromveckan |
