Med sommaren kommer ångesten

De senaste dagarna har vädret varit helt fantastiskt här i Minsk med klarblå himmel och en temperatur som legat runt 18 grader. Likt många städer i Sverige är det som att staden plötsligt har fått ett nytt liv, och människor verkar helt enkelt lite gladare och trevligare.

Större delen av gårdagen spenderade jag med att vara ute och promenera och ta in hur snabbt en stad kan förändras så fort den gråa nyansen på himlen försvunnit tillsammans med snöslasket som täckt gatorna. Plötsligt känns Minsk nästan som en trevlig stad, speciellt om man rör sig längs med "the City centre" och gamla staden.

Solen får till och med mitt slumkvarter att nästan se någorlunda beboeligt ut, tänk vad lite grönt gräs kan göra skillnad. 

Trots att jag egentligen borde vara full av vårkänslor och uppleva någon slags glädje över att sommaren är på väg, kan jag inte låta bli att istället känna en klump i magen och oro för vårens slut. Många av mina starkare vänskaper som jag har bildat här har varit med utlänningar som har kommit hit för att studera, och de uteslutande alla av dem kommer att åka hem under sommaren för att sen komma tillbaka i slutet av augusti - alltså när jag ska åka tillbaka till Sverige. 

Fantastiska Sasha och Dasha som jag fick avnjuta gårdagens kvällssol med.

Självklart kommer jag att ha vissa bekantskaper och några vänner kvar här, men det kommer ändå bli en avsevärd skillnad jämfört med hur jag har haft det hitintills. Speciellt med tanke på att det bandet som skapas mellan utlänningar som möts i ett nytt land med en främmande kultur, är annorlunda jämfört med andra relationer som bildas. Man har en helt annan förståelse för varandras situationer och kan finnas där som stöttepelare i en miljö som annars kan vara förvirrande och ibland lite skrämmande.

De banden kommer med största sannolikhet försvinna när de ger sig av och jag är rädd för att jag istället kommer börja känna mig ensam; och det är just känslan av ensamhet som är för mig något av det mest smärtsamma som finns, vilket är antagligen varför som ångesten redan nu har börjat smyga fram trots att jag istället borde njuta av tiden som jag har kvar med de vänner som snart kommer åka hem.

Antagligen kommer det mesta att lösa sig i slutändan; det vet jag av erfarenhet (men ångest är inte alltid logiskt). Min plan är att försöka se det här som en utmaning till att återigen börja röra mig utanför min umgängeskrets och träffa nya människor, även om det är lite utmattande att känna att man måste börja om på nytt.