Ett säkert vårtecken

Den senaste veckan har vädret här borta haft humörsvängningar som liknat de jag led av som 13åring och hade PMS. Ena dagen har det varit så varmt att jag har kunnat gå runt utan jacka och nästa har varit fylld med isande regnskurar med en temperatur runt nollan. Vädret är alltså tyvärr ganska likt det i Stockholm.

Det finns dock vissa vårtecken som har börjat dyka upp lite här och där; och då pratar jag inte bara om maskrosorna som har börjat komma fram längs med vägkanterna när man är ute och promenerar. Nu om du rör dig någonstans i Minsk centrum kommer du snabbt upptäcka mängder av ungdomar som har tagit med sig instrument och börjar spela musik. Jag har också märkt att typen av musik som spelas beror på vilken del av stadskärnan som du befinner dig i. 

Musikanter som befann sig vid tunnelbanestationen Plosha Jakuba Kolasas 

Om du är runtomkring centrum som täcks av den blåa tunnelbanelinjen där det mest ligger kontor och affärer kommer musikanterna att för det mesta spela klassisk musik. Något som jag misstänker har att göra med att det är i det området som konserthuset ligger.

Om du istället rör dig mot Nemiga och Zybitskaya street (En gata som är fylld med barer och nattklubbar och är uppskattad av många utlänningar), kommer gatumusikanterna istället börja spela mer modern musik. På sommaren brukar sen hela Zybitskaya vara fylld av människor som spelar musik och folk som dansar på gatorna emellan bar-och nattklubbsbesöken. 

Ett exempel från September när det fortfarande var ett par gatumusikanter kvar och folk samlades och dansade till musiken. 

Att leva här som lesbisk

Det är vid ett litet café nära Jakoba Kolasas torg som jag möter mina vänner Dasha och Sasha. Efter att vi utbytt kramar och artigheter med varandra inleder jag med att tacka för att de har kommit hit för att prata med mig. Det är inte många som skulle känna sig bekväma med att prata om sin sexualitet här i Belarus, speciellt inte när den i den här kulturen klassas som något avvikande. Dock har Sasha och Dasha för mig blivit något av en symbol för den rörelse som sker under ytan här Belarus; där modiga människor varje dag kämpar för ett öppnare och mer tolerant samhälle.

Paret som sitter framför mig träffades för första gången i Mars månad 2012, på en workshop i Pushkinbibliotkeket i kreativt skrivande som drevs av tre amerikaner. Dasha kände igen Sasha då de vuxit upp i samma område, men de hade aldrig tidigare pratat med varandra.

”Du stod och väntade på mig när jag gick ner för trappan” - Säger Sasha med ett leende på läpparna och kollar på sin flickvän som har ett lätt generat ansiktsuttryck. Sasha vänder sig mot mig igen: ”Sen erbjöd hon mig skjuts hem, vilket jag tackade ja till. Sen innan vi skildes åt frågade hon mig om mitt nummer, men hörde aldrig av sig. Utan det var jag som gjorde det flera månader senare.”

Dasha skrattar och nickar instämmande: ”Ja, jag var för blyg för att våga göra det.”

Följande sommar var de ute och promenerade tillsammans när det fanns tillfälle då båda deras scheman var hektiska där båda ständigt hade planer på olika håll. Det var sms som fick bli den huvudsakliga kontakten de hade med varandra och i slutet av sommaren åkte Dasha till Riga för att studera, men de slutade aldrig att höra av sig till varandra, dock var allt enbart vänskapligt.”Jag trodde inte att Sasha var intresserad av mig på det sättet, utan att vi bara var vänner.” Säger Dasha medan hon smuttar på sin kaffe. Hon har sedan årskurs 11 varit säker på att hon har varit intresserad av kvinnor, men för Sasha var situationen annorlunda. Hon började inte reflektera kring sin egen sexualitet förrän hon började träffa Dasha, och när de spenderade julafton tillsammans år 2012 utbytte paret sin första kyss.

Deras förhållande har dock inte varit utan komplikationer; Sashas familj är väldigt konservativ och har endast träffat hennes flickvän flyktigt och hon blev då introducerad som en vän. Nu ska de flytta ihop men familjen vet fortfarande inte om deras relation:”Eller, jag tror att de vet egentligen men att de vägrar säga något. För jag märker hur de ibland försöker provocera mig genom att uttala sig grovt homofobiskt, men jag väljer att inte reagera. De är för Ryssland och Putin, så det bästa är att inte säga något alls när de vill vara provokativa.” Suckar hon fram och fortsätter sen:”Men samtidigt säger de alltid hur de vill att jag ska vara lycklig på det sättet som jag vill vara lycklig, dock tror jag att det viktigaste för dem är att de får barnbarn något som jag verkligen inte vill producera.”

”Ja, det skulle dessutom vara lite svårt för oss.” Skrattar Dasha fram med glimten i ögat. Hon kommer från en lite mer öppnare tillvaro även om hon inte pratar med sin pappa om det. ”Han har sett knapparna med ”Prideflaggan” på som hänger på kylskåpet men han säger ingenting om det. Jag kommer nog att försöka berätta om vårat förhållande eftersom vi nu ska flytta ihop.” Berättar hon. Hennes nu bortgångna mamma var faktiskt den som introducerade henne för homosexualitet när hon hade köpt hem filmen ”Brokeback mountain” när Dasha var 13 år. ”Jag såg filmen och älskade det!” Utbrister hon. ”Jag hade aldrig kunnat identifiera mig med alla heterosexuella par som jag sett i filmer tidigare. Det där var något nytt och jag gillade det.”

Redan i skolan blev Dasha lite av en aktivist för HBTQ-frågor. Efter att i 11:e klass blivit kär i och börjat dejta en två år yngre skolkamrat valde hon att hålla ett informerande tal om homofobi. Något som rektorn starkt hade ogillat och avbrutit henne ett flertal gånger under talet och dessutom försökt pressa henne till att inte kalla heterosexuella för just ”heterosexuella” utan istället för ”normala personer”. Han hade fått medhåll av alla killarna i klassen, medan alla tjejerna förutom en var på Dashas sida. ”Jag skulle nog vilja säga att det är så överlag i det Belarusiska samhället. Kvinnorna här är betydligt mer toleranta när det kommer till homosexualitet än vad männen är.”

Paret tror även att det är lättare att leva homosexuell kvinna än man här. Många antar att de är syskon om de är ute på stan och exempelvis kramar varandra, om män hade gjort liknande känsloyttringar mot varandra tror de att situationen hade sett helt annorlunda ut. ”Om vi var män skulle vi nog stöta på betydligt mer aggressioner mot oss. Just nu lever Sasha och jag i lite av en bubbla då vi har en accepterande umgängeskrets och är bosatta här i Minsk. Ute på exempelvis landsbygden är situationen helt annorlunda.” Uppger Dasha med en allvarlig min. Det är nu vi börjar komma in på de riktigt allvarliga ämnena.

De berättar om en händelse som nyligen utspelade sig i Grodna; en stad som ligger ca 30 mil från Minsk, nära gränsen till Polen. Där hade en manlig hårfrisör som tog emot kunder i hemmet blivit frihetsberövad och utsatt för grov tortyr av en kund som fått reda på frisörens sexualitet. Ett fall som hade kunnat bli ett hatbrott i mängden som hade gått orapporterat då många inte vill gå till polisen, då de vet att de kommer utsättas för grov homofobi och diskriminering även där. ”Men den här mannen fick som tur var stöd från utländska människorättsorganisationer, vilket gjorda att också media fick reda på fallet och kunde rapportera om det.” Informerar Dasha och snurrar lätt på hennes nu tomma kaffekopp.

Inför framtiden har de inte några större förhoppningar om att mycket kommer förändras på statlig nivå. ”Vår stat bryr sig om rättigheterna för oss som är HBTQ och det kommer nog inte förändras inom de närmaste 10-20 åren, men jag tror att det ändå att samhället kommer bli mer accepterande, även om det går långsamt.” Säger Sasha och menar att det är mycket som har hänt för HBTQ-rörelsen de senaste åren, mycket tack vare sociala mediers framväxt. Dasha tar nu vidare: ”Förra veckan hade vi en festival för tredje året i rad och det hade vi aldrig kunnat anordna utan exempelvis VK* (*Lite som en rysk version av Facebook) då vi inte kan annonsera ute på stan. Dock saknas fortfarande mycket för ungdomar under 18 år som är HBTQ. Det anordnas inte direkt några event för dem.”

Båda anser dock att det största jobbet finns kvar på landsbygden där något av en extrem konservatism lever kvar. Småskrattandes berättar Sasha om hur det är att åka ut till en mindre belarusisk by:”Om någon ser att du har en tatuering kommer de att stirra förfärat på dig och göra korstecknet upprepade gånger. Tänk då hur det är att leva där som homosexuell.” Ett uttalande som också får mig att börja skratta när jag hör hur absurt det låter; trots att jag själv är uppvuxen i något som från ett skandinaviskt perspektiv kan ses som en konservativ miljö kan inte föreställa mig att en större mängd människor i Sverige skulle uppvisa den reaktion på mina tatueringar.

Vi märker att tiden börjar rinna iväg och vi väljer att avsluta vårat samtal. Dasha och Sasha ska iväg till affären och köpa kakelgolv till lägenheten som de håller på att renovera innan de kan flytta in. Innan vi skiljs åt tittar Dasha på mig med en stadig blick och påminner mig åter igen om att de är privilegierade: ”Vi kan inte representera de som verkligen måste kriga varje dag för att få vara dem de är och det är viktigt att vi inte glömmer bort det. Sasha och jag har haft det väldigt lätt jämfört med många andra.” Efter de orden ger jag dem en varsin extra lång och känslosam kram, för trots att de anser sig ha haft det lätt beundrar jag dem. De påminner mig om att det finns människor som står för acceptans och tolerans här i det något gråa och odemokratiska Belarus, vilket ofta för mig är en stor tröst. 

Dasha&Sasha