Ett säkert vårtecken

Den senaste veckan har vädret här borta haft humörsvängningar som liknat de jag led av som 13åring och hade PMS. Ena dagen har det varit så varmt att jag har kunnat gå runt utan jacka och nästa har varit fylld med isande regnskurar med en temperatur runt nollan. Vädret är alltså tyvärr ganska likt det i Stockholm.

Det finns dock vissa vårtecken som har börjat dyka upp lite här och där; och då pratar jag inte bara om maskrosorna som har börjat komma fram längs med vägkanterna när man är ute och promenerar. Nu om du rör dig någonstans i Minsk centrum kommer du snabbt upptäcka mängder av ungdomar som har tagit med sig instrument och börjar spela musik. Jag har också märkt att typen av musik som spelas beror på vilken del av stadskärnan som du befinner dig i. 

Musikanter som befann sig vid tunnelbanestationen Plosha Jakuba Kolasas 

Om du är runtomkring centrum som täcks av den blåa tunnelbanelinjen där det mest ligger kontor och affärer kommer musikanterna att för det mesta spela klassisk musik. Något som jag misstänker har att göra med att det är i det området som konserthuset ligger.

Om du istället rör dig mot Nemiga och Zybitskaya street (En gata som är fylld med barer och nattklubbar och är uppskattad av många utlänningar), kommer gatumusikanterna istället börja spela mer modern musik. På sommaren brukar sen hela Zybitskaya vara fylld av människor som spelar musik och folk som dansar på gatorna emellan bar-och nattklubbsbesöken. 

Ett exempel från September när det fortfarande var ett par gatumusikanter kvar och folk samlades och dansade till musiken. 

Att leva här som lesbisk

Det är vid ett litet café nära Jakoba Kolasas torg som jag möter mina vänner Dasha och Sasha. Efter att vi utbytt kramar och artigheter med varandra inleder jag med att tacka för att de har kommit hit för att prata med mig. Det är inte många som skulle känna sig bekväma med att prata om sin sexualitet här i Belarus, speciellt inte när den i den här kulturen klassas som något avvikande. Dock har Sasha och Dasha för mig blivit något av en symbol för den rörelse som sker under ytan här Belarus; där modiga människor varje dag kämpar för ett öppnare och mer tolerant samhälle.

Paret som sitter framför mig träffades för första gången i Mars månad 2012, på en workshop i Pushkinbibliotkeket i kreativt skrivande som drevs av tre amerikaner. Dasha kände igen Sasha då de vuxit upp i samma område, men de hade aldrig tidigare pratat med varandra.

”Du stod och väntade på mig när jag gick ner för trappan” - Säger Sasha med ett leende på läpparna och kollar på sin flickvän som har ett lätt generat ansiktsuttryck. Sasha vänder sig mot mig igen: ”Sen erbjöd hon mig skjuts hem, vilket jag tackade ja till. Sen innan vi skildes åt frågade hon mig om mitt nummer, men hörde aldrig av sig. Utan det var jag som gjorde det flera månader senare.”

Dasha skrattar och nickar instämmande: ”Ja, jag var för blyg för att våga göra det.”

Följande sommar var de ute och promenerade tillsammans när det fanns tillfälle då båda deras scheman var hektiska där båda ständigt hade planer på olika håll. Det var sms som fick bli den huvudsakliga kontakten de hade med varandra och i slutet av sommaren åkte Dasha till Riga för att studera, men de slutade aldrig att höra av sig till varandra, dock var allt enbart vänskapligt.”Jag trodde inte att Sasha var intresserad av mig på det sättet, utan att vi bara var vänner.” Säger Dasha medan hon smuttar på sin kaffe. Hon har sedan årskurs 11 varit säker på att hon har varit intresserad av kvinnor, men för Sasha var situationen annorlunda. Hon började inte reflektera kring sin egen sexualitet förrän hon började träffa Dasha, och när de spenderade julafton tillsammans år 2012 utbytte paret sin första kyss.

Deras förhållande har dock inte varit utan komplikationer; Sashas familj är väldigt konservativ och har endast träffat hennes flickvän flyktigt och hon blev då introducerad som en vän. Nu ska de flytta ihop men familjen vet fortfarande inte om deras relation:”Eller, jag tror att de vet egentligen men att de vägrar säga något. För jag märker hur de ibland försöker provocera mig genom att uttala sig grovt homofobiskt, men jag väljer att inte reagera. De är för Ryssland och Putin, så det bästa är att inte säga något alls när de vill vara provokativa.” Suckar hon fram och fortsätter sen:”Men samtidigt säger de alltid hur de vill att jag ska vara lycklig på det sättet som jag vill vara lycklig, dock tror jag att det viktigaste för dem är att de får barnbarn något som jag verkligen inte vill producera.”

”Ja, det skulle dessutom vara lite svårt för oss.” Skrattar Dasha fram med glimten i ögat. Hon kommer från en lite mer öppnare tillvaro även om hon inte pratar med sin pappa om det. ”Han har sett knapparna med ”Prideflaggan” på som hänger på kylskåpet men han säger ingenting om det. Jag kommer nog att försöka berätta om vårat förhållande eftersom vi nu ska flytta ihop.” Berättar hon. Hennes nu bortgångna mamma var faktiskt den som introducerade henne för homosexualitet när hon hade köpt hem filmen ”Brokeback mountain” när Dasha var 13 år. ”Jag såg filmen och älskade det!” Utbrister hon. ”Jag hade aldrig kunnat identifiera mig med alla heterosexuella par som jag sett i filmer tidigare. Det där var något nytt och jag gillade det.”

Redan i skolan blev Dasha lite av en aktivist för HBTQ-frågor. Efter att i 11:e klass blivit kär i och börjat dejta en två år yngre skolkamrat valde hon att hålla ett informerande tal om homofobi. Något som rektorn starkt hade ogillat och avbrutit henne ett flertal gånger under talet och dessutom försökt pressa henne till att inte kalla heterosexuella för just ”heterosexuella” utan istället för ”normala personer”. Han hade fått medhåll av alla killarna i klassen, medan alla tjejerna förutom en var på Dashas sida. ”Jag skulle nog vilja säga att det är så överlag i det Belarusiska samhället. Kvinnorna här är betydligt mer toleranta när det kommer till homosexualitet än vad männen är.”

Paret tror även att det är lättare att leva homosexuell kvinna än man här. Många antar att de är syskon om de är ute på stan och exempelvis kramar varandra, om män hade gjort liknande känsloyttringar mot varandra tror de att situationen hade sett helt annorlunda ut. ”Om vi var män skulle vi nog stöta på betydligt mer aggressioner mot oss. Just nu lever Sasha och jag i lite av en bubbla då vi har en accepterande umgängeskrets och är bosatta här i Minsk. Ute på exempelvis landsbygden är situationen helt annorlunda.” Uppger Dasha med en allvarlig min. Det är nu vi börjar komma in på de riktigt allvarliga ämnena.

De berättar om en händelse som nyligen utspelade sig i Grodna; en stad som ligger ca 30 mil från Minsk, nära gränsen till Polen. Där hade en manlig hårfrisör som tog emot kunder i hemmet blivit frihetsberövad och utsatt för grov tortyr av en kund som fått reda på frisörens sexualitet. Ett fall som hade kunnat bli ett hatbrott i mängden som hade gått orapporterat då många inte vill gå till polisen, då de vet att de kommer utsättas för grov homofobi och diskriminering även där. ”Men den här mannen fick som tur var stöd från utländska människorättsorganisationer, vilket gjorda att också media fick reda på fallet och kunde rapportera om det.” Informerar Dasha och snurrar lätt på hennes nu tomma kaffekopp.

Inför framtiden har de inte några större förhoppningar om att mycket kommer förändras på statlig nivå. ”Vår stat bryr sig om rättigheterna för oss som är HBTQ och det kommer nog inte förändras inom de närmaste 10-20 åren, men jag tror att det ändå att samhället kommer bli mer accepterande, även om det går långsamt.” Säger Sasha och menar att det är mycket som har hänt för HBTQ-rörelsen de senaste åren, mycket tack vare sociala mediers framväxt. Dasha tar nu vidare: ”Förra veckan hade vi en festival för tredje året i rad och det hade vi aldrig kunnat anordna utan exempelvis VK* (*Lite som en rysk version av Facebook) då vi inte kan annonsera ute på stan. Dock saknas fortfarande mycket för ungdomar under 18 år som är HBTQ. Det anordnas inte direkt några event för dem.”

Båda anser dock att det största jobbet finns kvar på landsbygden där något av en extrem konservatism lever kvar. Småskrattandes berättar Sasha om hur det är att åka ut till en mindre belarusisk by:”Om någon ser att du har en tatuering kommer de att stirra förfärat på dig och göra korstecknet upprepade gånger. Tänk då hur det är att leva där som homosexuell.” Ett uttalande som också får mig att börja skratta när jag hör hur absurt det låter; trots att jag själv är uppvuxen i något som från ett skandinaviskt perspektiv kan ses som en konservativ miljö kan inte föreställa mig att en större mängd människor i Sverige skulle uppvisa den reaktion på mina tatueringar.

Vi märker att tiden börjar rinna iväg och vi väljer att avsluta vårat samtal. Dasha och Sasha ska iväg till affären och köpa kakelgolv till lägenheten som de håller på att renovera innan de kan flytta in. Innan vi skiljs åt tittar Dasha på mig med en stadig blick och påminner mig åter igen om att de är privilegierade: ”Vi kan inte representera de som verkligen måste kriga varje dag för att få vara dem de är och det är viktigt att vi inte glömmer bort det. Sasha och jag har haft det väldigt lätt jämfört med många andra.” Efter de orden ger jag dem en varsin extra lång och känslosam kram, för trots att de anser sig ha haft det lätt beundrar jag dem. De påminner mig om att det finns människor som står för acceptans och tolerans här i det något gråa och odemokratiska Belarus, vilket ofta för mig är en stor tröst. 

Dasha&Sasha 

Att komma hit som icke-hetero

En av sakerna som jag var mest orolig över innan jag skulle åka hit till Minsk var hur jag skulle bli bemött som icke-hetero. För trots att jag är säker i mig själv och har vuxit upp i en mer konservativ miljö där jag har varit van vid att bli ifrågasatt för min sexualitet, var det ändå jobbigt att åka till ett land där jag visste att samhället i stort inte är fullt så accepterande som det är överlag i Sverige.

Jag minns första gången någon frågade mig om min sexualitet här. En man hade sett Pride-flaggan på min facebook-profil och frågat vad den betydde. Efter att jag förklarat vad den står för började han skratta och sa att det var "helt sjukt" och undrade vad jag hade med det att göra. Tyvärr var min första reaktion ilska, men jag valde att lugnt berätta att jag inte bara är intresserad av individer utav manligt kön. En kommentar som gjorde att hans skratt övergick till en först chockad för att sedan bli en något äcklad min, tillsammans med en kommentar om att:"Ja, jag har hört att det är så man beter sig i Sverige."

Att människor ogillar homosexualitet är vanligt, men de flesta kan acceptera det så länge de slipper se eller höra om det. Jag har dock aktivt valt att vara öppen med min sexualitet för att på det sättet kunna sålla ut vilka människor jag vill ha i mitt liv, samtidigt förstår jag de som väljer att gå en annan väg. För om jag går ut på en dejt med någon som passerar som kvinna, dansar med henne på krogen eller kysser henne offentligt kan vi räkna med minst ett par arga blickar eller någon sexistisk kommentar, i värsta fall kan någon vilja starta ett slagsmål.

Jag har dock tur. Till att börja med har jag hittat vänner som är helt okej med min sexualitet eller är icke-hetero själva, vilket gör att jag kan känna mig bekväm och vara mig själv med dem. Dessutom passerar jag som kvinna, om jag hade passerat som man och föredragit andra som passerar som män hade det nog inte längre mestadels varit arga blickar utan snarare försök till slagsmål. En man som bor här i Minsk och är homosexuell sa själv:"Jag tycker att en Belarusier är tolerant när han inte slår ner mig när han får reda på att jag är homosexuell".

Det är ett tag sen nu som jag valde att sluta bli arg när någon fällde en homofobisk kommentar. Efter att ha hamnat i ett par konflikter lärde jag mig att det inte fungerade att säga att någon är dum i huvudet och homofobisk, istället valde jag att börja lyssna på vad de har att säga vilket också ledde till att de började lyssna på mig.  Jag kunde svara sakligt på deras påståenden (som ex att homosexualitet är en sjukdom) vilket gjorde att även om de inte ändrade sig helt, kanske ändå fick en lite ökad förståelse och kom något steg närmare tolerans och öppenhet. För ärligt talat, det är inte konstigt att många inte kan något om HBTQ+ när de själva har vuxit upp i ett avskärmat samhälle med en kultur där det ofta förkastas.

Mina upplevelser här som icke-hetero är något som jag tänker fortsätta att skriva om, då allt inte får plats i ett inlägg (Eller jo, det gör det men inlägget skulle bli lika långt som den femte Harry Potter-boken). För trots att det ofta är jobbigt och man kan känna sig alienerad finns det också fantastiska rörelser och människor som aktivt jobbar för ett mer öppet och accepterande Belarusiskt samhälle, något som jag gärna berättar mer om i ett senare inlägg.  

En mindre bra bild från avslutningsfesten för LGBTQ-festivalen som hölls här i Minsk häromveckan

Blåmärken och aggressiva babushkor

En av de tydligaste skillnaderna mellan Sverige och Belarus (enligt mig) är att här upplever jag många äldre som något aggressiva när man stöter på dem på stan/affären/marknaden/någon annanstans. Jag tror inte att jag någonsin under mina 20 år i Sverige har varit med om att jag har blivit knuffad av gamla tanter lika mycket som jag har blivit här borta. Utan att överdriva kan jag berätta att senast häromdagen var det en tant på ca 60+ (vilket är gammalt här) som knuffade in mig i en kyldisk i den lokala mataffären för att hinna före mig till kön som bestod av kanske 3 personer. 

Om du åker i kollektivtrafiken kan du räkna med att äldre herrar komma knuffa undan dig så att du flyger åt all världens håll och kanter, trots att du noggrant höll dig till högerregeln eller kände att du faktiskt hade rätt till att kliva av tunnelbanan/bussen innan de andra skulle kliva på. 

Att okända människor har en tendens att vara aggressiva här borta hör knappast till ovanligheterna. Tvärtom, jag har vid ett flertal gånger fått höra att man ser på långa vägar att jag är utlänning för att jag ler så mycket. Något som är ovanligt för mig då jag oftast brukar få höra att det är svenskar som är osociala och lite kalla.

Jag tog upp det här fenomenet med ett brasilianskt par som jag nyligen har stiftat bekantskap med här i Minsk. De har under många års tid flyttat runt över hela världen och skriver för tillfället en bok om hur det är att leva som nomader, och de förklarade deras intryck av den otrevliga belarusiska kulturen: "You have two different kinds of societies; one where the people often are unpleasent and rude at first, but they are easy to get to know and they will soon start to treat you as a family member. In other countries, scandinavia as an example; it's the other way around. People will treat you well and also be very polite, but instead they are much more difficult to get to know." 

För att vara ärlig kan jag inget annat än att hålla med dem om deras analys. Vi svenskar är knappast kända för att vara lätta att lära känna och bli vänner med, trots att vi oftast är ganska trevliga (Om jag får generalisera lite, vilket jag borde få göra för enkelhetens skull). Här borta har det faktiskt varit rena motsatsen. Efter att man väl har hälsat och presenterat sig för en belarusisk person, kan du räkna med att bli bemött med värme och vänlighet; trots att hen kanske dagen innan hade försökt knuffa ut dig framför en spårvagn. Det här gäller även äldre personer, lär känna en äldre dam här borta så kan du räkna med att du på en gång kommer bli inbjuden till deras hem och få så mycket mat att du slipper äta under en hel vecka efteråt. 

Nika, jag och de brasilianska paret Patricia och Vinicius

Egentligen ska jag inte gnälla allt för mycket på kulturen här borta. Det har gjort det betydligt enklare för mig att skaffa vänner än vad det skulle ha varit om jag hade kommit som en utlänning till Sverige. Här har mina vänner välkomnat mig med öppna armar, tagit hand om mig, stöttat mig och hjälpt mig sen första gången jag träffade dem. Dock tycker min höft som numera innehar ett blåmärke vars form liknar kanten på en kyldisk att kanske vissa justeringar skulle behöva göras.

En ätstörd kultur

Sen jag flyttade hit till Minsk har jag fått lära mig att stå ut med en grej som sker betydligt oftare än vad man kan tänka sig, och det är att folk stirrar på mig som om jag vore en apa i en bur på ett zoo. Nu kanske det låter som om jag överdriver, men det är helt sant. Senast igår när jag skulle möta upp min vän Nika på kvällen var det ett en liten grupp ungdomar där en av dem först tittade på mig, sa något till sina vänner och de alla vände sig om och stirrade och granskade mig uppifrån och ner. 

Så har det varit sen dag ett här, speciellt om jag sminkar mig och tar på mig klackskor. Självklart är jag van vid det sen Sverige också, passerar man som kvinna och är 180 cm och stor (Tjock, kurvig, plus size, kalla det vad ni vill) överlag kommer man att dra till sig uppmärksamhet. Här är det dock på en helt annan nivå med människor som stirrar, viskar och ibland till och med ser chockade ut. 

Jag har förstått att det självklart har att göra med att man ser att jag inte kommer härifrån; min klädstil och hur jag sminkar mig är annorlunda från normen här, men samtidigt tycker jag inte att det riktigt att det förklarar (eller ursäktar) beteendet som jag stöter på hos befolkningen här. 

När jag frågade Nika om varför hon tror att jag verkar väcka mycket uppmärksamhet bekräftade hon mina tankar, men la också till att här i Belarus är det chockerande med en tjock människa som tar plats, klär sig i korta kjolar och urringat (som jag gärna gör), tar på sig klackar och sminkar sig. Här förväntas tjocka vara fattiga, outbildade, klä sig i grått och svart och försöka ta så lite plats som möjligt, vilket är motsatsen till det jag brukar göra och vad jag är.

Uppenbarligen finns det liknande fatshameande tendenser i Sverige; här är det dock mycket värre. Som tjock upplever jag mig vara betydligt mer utsatt här än vad jag är i Stockholm. Här i den Belarusiska kulturen har jag märkt att idealet för kvinnor att vara smal och snygg lever kvar betydligt starkare än vad det har gjort i Sverige, även om vi självklart också har en lång väg kvar att gå tillhör det inte min vardag i Stockholm att jag som drar en M/L blir utstirrad som en cirkusdjur när jag går ute på stan.

Min upplevelse av Minsk är att det finns en ätstörd kultur här, en upplevelse som har delats av en del av de andra svenskarna. Om man umgås med Belarusiska kvinnor kommer man snart märka att det är väldigt vanligt att de aldrig äter; och om man väl ser de äta är det ytterst lite. Varför? För här är gym otroligt dyra (Jag betalar mer för ett gymkort här än vad skulle göra hemma i Sverige) och många har inte råd att träna, därför väljer de istället att inte äta. 

Samma sak ser man på gymmen. Männen ska självklart bli så stora och starka som möjligt med tunga vikter och mycket grymtande, medan kvinnorna kör lätta vikter och mycket kondition. Gymmen har oftast anställda mansplainarinstruktörer™ som springer runt och berättar för folk hur de ska träna och jag märker hur olika instruktioner de ger besökarna beroende på vilket kön de passerar som. Det gör självklart att jag får folk som stirrar på gymmet också när jag kommer dit och slänger på 90kg på en skivstång och gör mina squats. 

Det är inte lätt att befinna sig i den här extrema smalhetsande kulturen hela tiden och om jag ska vara ärlig har jag flera gånger varit nära att falla tillbaka i min egen ätstörning som jag måste kämpat med i varje dag sen jag var 11. I Sverige kunde jag mycket lättare omge mig med medvetna människor som inte var besatta vid kroppens utseende, vikt och mat vilket gjorde allt otroligt mycket lättare. Här fungerar det helt annorlunda och på något sätt måste jag lära mig att vara stark och acceptera och älska mig själv, trots människor blickar, viskningar och pekningar. För jag vägrar gömma mig och börja klä mig och agera på ett annat sätt för att passa in i deras föreställningar om hur tjocka ska vara. 

Glad, tjock och stolt

Stolt över sin potatis

Den här helgen spenderades inte i Minsk, utan jag och några vänner valde att ta en weekend i Vilnius tillsammans där vi även mötte upp Andrew (aka "My very own british person) som vi blev vän med under min andra vecka här.

Vilnius är Litauens huvudstad och det tar ungefär fyra timmar med buss enligt bolagets hemsida att åka dit från centrala Minsk, om man ska vara realistisk tar det dock snarare sex timmar med tanke på att passkontrollerna tar en halv evighet. Som jag har sagt tidigare; Belarusier är inte kända för sin tidseffektivitet. 

Efter att vi äntligen lyckats ta oss igenom kontrollerna 

Vi kom fram till Vilnius kl 05 på fredagsmorgonen med en buss som var två timmar sen, utmattade och lite lätt illaluktande (I alla fall jag) och det var bara att traska iväg till hostelet för att få ett par timmars sömn innan vi skulle gå upp igen för att hinna se något av staden innan det skulle hinna bli mörkt igen. Den planen gick lite sådär eftersom jag och Gleb inte vaknade förrän vid kl 14 och Nika och Andrew vid 16.

         

Vårat rums takfönster

Det som slog mig när vi gick runt på gatorna i Vilnius var framförallt hur vackert det är, speciellt om man jämför det med Minsk som blivit förstört många gånger om och därmed förlorat alla gamla byggnader. I Vilnius var de fortfarande bevarade och jag fick ett intryck av att det var en stad som majoriteten av alla Stockholms södermalmshipsters och andra estetiskt lagda personer skulle älska. 

Det stället som berörde mig mest var dock ett museum som låg i ett gammalt "KGB"-högkvarter med tillhörande fängelse. Museet var utformat så att besökarna fick gå in i de olika historiska rummen och ta del av deras blodiga och horribla historia, något som jag tänker skriva mer om vid ett annat tillfälle då det förtjänar ett eget inlägg. 

Självklart besökte vi också "St Annes and Bernardine church" som är gamla gotiska kyrkor som sägs ha hänfört Napoleon Bonaparte själv. 

Första kvällen spenderades också på en traditionell Litauisk restaurang som serverade maträtter som de tycker representerar den litauiska matkulturen. Det var alltså i princip bara olika former av kött och potatis med dill. 

De var lite märkligt exalterade över deras 12 olika typer av potatisdumplings, men vem är jag att döma?

Look at us, aren't we cute? 

Sista dagen kom vi på att vi hade missat att se det absolut viktigaste; den berömde graffitimålningen av den kyssande Putin och Trump, som nu målats över och ersatts av en ny version där Trump blåser in rök i Putins mun. 

Fick även tag på klistermärken med motivet som nu pryder mitt mobilskal. 

Det är fascinerande hur en stad som ligger så nära gränsen till Belarus kan vara helt annorlunda. Där, till skillnad från här i Belarus var de flesta betydligt mer Trump och Putin-kritiska, vilket främst av allt nog beror på att de har valt att belysa Sovjets blodiga historia och all den skada som Ryssland faktiskt orsakade länderna som erövrades. Som sagt var tänker jag ta upp mer om det i ett senare inlägg. 

Tillbaka i Minsk

Efter att ha spenderat ca två veckor i Sverige är jag nu tillbaka i Minsk. Efter en betydligt mindre dramatiska flygresa tillbaka (På resan till Sverige fick jag ett astmaanfall, blev anklagad för passförfalskning vid kontrollen i Minsk och delade flygplan med både Kent Ekeroth och Christer Björkman) anlände jag till ett Minsk vars temperatur låg på -22 och med en betydligt torrare luft jämfört med Stockholm, vilket gjorde att gå ut från flygplatsen kändes lite som att få en käftsmäll.

Varför bor jag i ett land där luften gör att min ansikte gör ont? 

Självklart anlände jag till en lägenhet som saknade mat vilket gjorde att gårdagen ägnades åt att storhandla; en syssla som inte är den roligaste när temperaturen letat sig ner mot -25 och is bildas på ögonfransar, kinder och näshår (zooma in på bilden så får ni se det om ni inte tror mig) efter cirka fem minuters promenad.

Tog med knäckebröd och fick Schweizisk choklad i utbyte, en fair deal.   

Om det är något jag har varit dålig på under tiden jag har varit i Sverige är det att höra av mig till mina vänner här borta; jag ska vara tacksam över att de fortfarande vill träffa mig efter att de har varit fantastiska och skickat fina meddelanden medan jag knappt klarat av att svara. Kommer dock kompensera genom att muta alla med julmust och Marabou mjölkchoklad vilket förhoppningsvis kommer göra att jag blir något mer populär igen.