En ätstörd kultur

Sen jag flyttade hit till Minsk har jag fått lära mig att stå ut med en grej som sker betydligt oftare än vad man kan tänka sig, och det är att folk stirrar på mig som om jag vore en apa i en bur på ett zoo. Nu kanske det låter som om jag överdriver, men det är helt sant. Senast igår när jag skulle möta upp min vän Nika på kvällen var det ett en liten grupp ungdomar där en av dem först tittade på mig, sa något till sina vänner och de alla vände sig om och stirrade och granskade mig uppifrån och ner. 

Så har det varit sen dag ett här, speciellt om jag sminkar mig och tar på mig klackskor. Självklart är jag van vid det sen Sverige också, passerar man som kvinna och är 180 cm och stor (Tjock, kurvig, plus size, kalla det vad ni vill) överlag kommer man att dra till sig uppmärksamhet. Här är det dock på en helt annan nivå med människor som stirrar, viskar och ibland till och med ser chockade ut. 

Jag har förstått att det självklart har att göra med att man ser att jag inte kommer härifrån; min klädstil och hur jag sminkar mig är annorlunda från normen här, men samtidigt tycker jag inte att det riktigt att det förklarar (eller ursäktar) beteendet som jag stöter på hos befolkningen här. 

När jag frågade Nika om varför hon tror att jag verkar väcka mycket uppmärksamhet bekräftade hon mina tankar, men la också till att här i Belarus är det chockerande med en tjock människa som tar plats, klär sig i korta kjolar och urringat (som jag gärna gör), tar på sig klackar och sminkar sig. Här förväntas tjocka vara fattiga, outbildade, klä sig i grått och svart och försöka ta så lite plats som möjligt, vilket är motsatsen till det jag brukar göra och vad jag är.

Uppenbarligen finns det liknande fatshameande tendenser i Sverige; här är det dock mycket värre. Som tjock upplever jag mig vara betydligt mer utsatt här än vad jag är i Stockholm. Här i den Belarusiska kulturen har jag märkt att idealet för kvinnor att vara smal och snygg lever kvar betydligt starkare än vad det har gjort i Sverige, även om vi självklart också har en lång väg kvar att gå tillhör det inte min vardag i Stockholm att jag som drar en M/L blir utstirrad som en cirkusdjur när jag går ute på stan.

Min upplevelse av Minsk är att det finns en ätstörd kultur här, en upplevelse som har delats av en del av de andra svenskarna. Om man umgås med Belarusiska kvinnor kommer man snart märka att det är väldigt vanligt att de aldrig äter; och om man väl ser de äta är det ytterst lite. Varför? För här är gym otroligt dyra (Jag betalar mer för ett gymkort här än vad skulle göra hemma i Sverige) och många har inte råd att träna, därför väljer de istället att inte äta. 

Samma sak ser man på gymmen. Männen ska självklart bli så stora och starka som möjligt med tunga vikter och mycket grymtande, medan kvinnorna kör lätta vikter och mycket kondition. Gymmen har oftast anställda mansplainarinstruktörer™ som springer runt och berättar för folk hur de ska träna och jag märker hur olika instruktioner de ger besökarna beroende på vilket kön de passerar som. Det gör självklart att jag får folk som stirrar på gymmet också när jag kommer dit och slänger på 90kg på en skivstång och gör mina squats. 

Det är inte lätt att befinna sig i den här extrema smalhetsande kulturen hela tiden och om jag ska vara ärlig har jag flera gånger varit nära att falla tillbaka i min egen ätstörning som jag måste kämpat med i varje dag sen jag var 11. I Sverige kunde jag mycket lättare omge mig med medvetna människor som inte var besatta vid kroppens utseende, vikt och mat vilket gjorde allt otroligt mycket lättare. Här fungerar det helt annorlunda och på något sätt måste jag lära mig att vara stark och acceptera och älska mig själv, trots människor blickar, viskningar och pekningar. För jag vägrar gömma mig och börja klä mig och agera på ett annat sätt för att passa in i deras föreställningar om hur tjocka ska vara. 

Glad, tjock och stolt

Stolt över sin potatis

Den här helgen spenderades inte i Minsk, utan jag och några vänner valde att ta en weekend i Vilnius tillsammans där vi även mötte upp Andrew (aka "My very own british person) som vi blev vän med under min andra vecka här.

Vilnius är Litauens huvudstad och det tar ungefär fyra timmar med buss enligt bolagets hemsida att åka dit från centrala Minsk, om man ska vara realistisk tar det dock snarare sex timmar med tanke på att passkontrollerna tar en halv evighet. Som jag har sagt tidigare; Belarusier är inte kända för sin tidseffektivitet. 

Efter att vi äntligen lyckats ta oss igenom kontrollerna 

Vi kom fram till Vilnius kl 05 på fredagsmorgonen med en buss som var två timmar sen, utmattade och lite lätt illaluktande (I alla fall jag) och det var bara att traska iväg till hostelet för att få ett par timmars sömn innan vi skulle gå upp igen för att hinna se något av staden innan det skulle hinna bli mörkt igen. Den planen gick lite sådär eftersom jag och Gleb inte vaknade förrän vid kl 14 och Nika och Andrew vid 16.

         

Vårat rums takfönster

Det som slog mig när vi gick runt på gatorna i Vilnius var framförallt hur vackert det är, speciellt om man jämför det med Minsk som blivit förstört många gånger om och därmed förlorat alla gamla byggnader. I Vilnius var de fortfarande bevarade och jag fick ett intryck av att det var en stad som majoriteten av alla Stockholms södermalmshipsters och andra estetiskt lagda personer skulle älska. 

Det stället som berörde mig mest var dock ett museum som låg i ett gammalt "KGB"-högkvarter med tillhörande fängelse. Museet var utformat så att besökarna fick gå in i de olika historiska rummen och ta del av deras blodiga och horribla historia, något som jag tänker skriva mer om vid ett annat tillfälle då det förtjänar ett eget inlägg. 

Självklart besökte vi också "St Annes and Bernardine church" som är gamla gotiska kyrkor som sägs ha hänfört Napoleon Bonaparte själv. 

Första kvällen spenderades också på en traditionell Litauisk restaurang som serverade maträtter som de tycker representerar den litauiska matkulturen. Det var alltså i princip bara olika former av kött och potatis med dill. 

De var lite märkligt exalterade över deras 12 olika typer av potatisdumplings, men vem är jag att döma?

Look at us, aren't we cute? 

Sista dagen kom vi på att vi hade missat att se det absolut viktigaste; den berömde graffitimålningen av den kyssande Putin och Trump, som nu målats över och ersatts av en ny version där Trump blåser in rök i Putins mun. 

Fick även tag på klistermärken med motivet som nu pryder mitt mobilskal. 

Det är fascinerande hur en stad som ligger så nära gränsen till Belarus kan vara helt annorlunda. Där, till skillnad från här i Belarus var de flesta betydligt mer Trump och Putin-kritiska, vilket främst av allt nog beror på att de har valt att belysa Sovjets blodiga historia och all den skada som Ryssland faktiskt orsakade länderna som erövrades. Som sagt var tänker jag ta upp mer om det i ett senare inlägg. 

Tillbaka i Minsk

Efter att ha spenderat ca två veckor i Sverige är jag nu tillbaka i Minsk. Efter en betydligt mindre dramatiska flygresa tillbaka (På resan till Sverige fick jag ett astmaanfall, blev anklagad för passförfalskning vid kontrollen i Minsk och delade flygplan med både Kent Ekeroth och Christer Björkman) anlände jag till ett Minsk vars temperatur låg på -22 och med en betydligt torrare luft jämfört med Stockholm, vilket gjorde att gå ut från flygplatsen kändes lite som att få en käftsmäll.

Varför bor jag i ett land där luften gör att min ansikte gör ont? 

Självklart anlände jag till en lägenhet som saknade mat vilket gjorde att gårdagen ägnades åt att storhandla; en syssla som inte är den roligaste när temperaturen letat sig ner mot -25 och is bildas på ögonfransar, kinder och näshår (zooma in på bilden så får ni se det om ni inte tror mig) efter cirka fem minuters promenad.

Tog med knäckebröd och fick Schweizisk choklad i utbyte, en fair deal.   

Om det är något jag har varit dålig på under tiden jag har varit i Sverige är det att höra av mig till mina vänner här borta; jag ska vara tacksam över att de fortfarande vill träffa mig efter att de har varit fantastiska och skickat fina meddelanden medan jag knappt klarat av att svara. Kommer dock kompensera genom att muta alla med julmust och Marabou mjölkchoklad vilket förhoppningsvis kommer göra att jag blir något mer populär igen.

Fira Lucia

Det känns lite annorlunda att säga att jag idag faktiskt har firat Lucia i Minsk. Kanske beror det på att jag aldrig har varit en större anhängare av högtider och inte har sett ett Luciatåg sen jag gick nian och själv var tvingad till att vara med i ett. Under gymnasiet brukade tåget alltid vara på sena eftermiddagen vid ungefär samma tidpunkt som när jag jobbade, därför blev det aldrig av att jag gick på det heller.

I år dock, blev jag inbjuden till ett Luciafirande anordnat av Svenska Ambassaden här i Minsk på ett av de finaste hotellen med över 700(!) personer inbjudna. Eftersom jag har lite hemlängtan kändes det ganska självklart att jag skulle gå.

Salen vi höll till i, åter igen hänger det kristallprydnader i taket.

Studenten Martin, lektorn Björn och jag, som utgör ungefär en tredjedel av alla Svenskar här i Belarus. 

Självklart bjöds det på ett Luciatåg där ambassaden hade hyrt in en amatörkör som i enbart hade fått noterna och texterna och efter det lärt sig alla låtar. Hur imponerande är inte det?

Vi behövde inte heller svälta, utan de hade också ordnat någon form av modernare version av svenskt julbord. Tyvärr bestod det mesta av bröd och kött, därav var utbudet jag kunde äta någorlunda begränsat. Det är jag dock van vid efter att ha spenderat tre månader i det här landet. 

                                       

                                                         Olika sorters snittar med sill eller skinka + tomatjuice.

   

Det jag kunde äta samlat på en tallrik + lite potatismos som jag hittade senare.

 På dessertbordet hittade vi bland annat små prinsessbakelser och några mysko lussebullar som vi undrade vad de egentligen innehöll med tanke på att ingen av oss har hittat saffran någonstans. Enligt mina källor var de inte heller särskilt goda så jag behöver inte känna att jag missade något. 

               

Efter ikväll började jag längta hem till Sverige ännu mer; speciellt efter vettig glutenfri mat. På måndag åker jag till Stockholm och självklart har jag köpt till en extra 20kilosväska på planet så att jag kan ta med allt jag saknar* tillbaka hit. 

(*läs glutenfria produkter och choklad.)

Hur går det med ryskan egentligen?

Om det finns något jag är frustrerad över här i livet just nu (förutom att jag att det är december och jag har fortfarande inte fått dricka julmust!) så är det ryskan. Innan jag åkte till Belarus och jag uttryckte min oro för att jag inte skulle lära mig språket, sa de flesta till mig: "Du studerade kinesiska i tre år och fick bra betyg. Ryska kommer inte vara några problem".

När jag kom hit och började studera ryska upptäckte jag dock att det snarare var det motsatta; mandarin var en barnlek i jämförelse med ryskans grammatik och ändlösa synonymer. Vi ska inte heller glömma alla olika "Sch"-ljud som jag har nämnt tidigare, som omöjligt går att höra skillnad på och som vid försök till uttal gör att jag får ont i käken.

Egentligen ska jag inte skylla ifrån mig allt för mycket på själva språket, trots att jag verkligen vill. En stor del av problemet har jag märkt även ligger hos mig själv. Nu när mitt ordförråd och förståelse kring grammatiken faktiskt har förbättrats, finns det fortfarande en spärr som håller mig från att prata. Jag kan ha formulerat det jag vill säga i huvudet, men när det väl kommer till kritan drabbas jag av prestationsångest och försöker undvika att behöva säga något alls. Det är min rädsla för att göra fel och misslyckas som åter igen gör sig påmind.

Självklart är det här något som jag kommer jobba på. För rent teoretiskt har jag kunskaperna jag behöver för att kunna prata; nu måste jag bara se till att spärrarna släpper. Jag får be mina kollegor och vänner att köra rollspel med mig för att bli mer bekväm och få öva på uttal, samtidigt som jag ska försöka börja kolla på ryska filmer och tv-serier för att lättare kunna fånga upp språkmelodin och nya ord så att jag fortsätter utvecklas.

En fin översättning jag har gjort från engelska till ryska.

Vilse i ett museum och rå fisk

Igår åkte jag tillsammans med mina vänner Gleb och Nika till en av Belarus äldsta städer vid namn "Polotsk". Tack vare att Gleb studerar vid "Belarusian state university" var själva resan dit gratis och det enda vi behövde betala för var inträde till de olika kyrkorna och museer som vi besökte. 

Gleb, Nika och jag framför ingången till ett rysk-ortodoxa Convent of Saint Euphrosyne

• 
  

Först besökte vi "Convent of Saint Euphrosyne" som först förstördes under andra världskriget, men byggdes snabbt upp igen efter krigets slut och anses vara en väldigt helig plats. Eftersom kyrkan också är rysk-ortodox var alla som passerade som kvinnor tvungna att dölja toppen på huvudet och sätta på sig någon form av kjol, ett väldigt ovanligt fenomen för någon som kommer från det sekulariserade Sverige. 

Det var bara att låna en kjol och använda halsduken som en slags slöja för att dölja huvudet

Eftersom jag är en nyfiken person var jag självklart tvungen att fråga hur reglerna är utformade. Vem eller vad är det som bestämmer om man är tvungen att ta på sig en kjol och dölja håret? Är det vad man identifierar sig som eller könet man blivit tilldelat vid födseln? Guiden hade lite svårt att förstå min fråga och jag drog ett exemplet att om man exempelvis var född som intersex (självklart var jag tvungen att förklara vad det var först), vem är det då som bestämmer om man måste ta på sig kjol eller inte? Till svar fick jag att de inte visste och att jag tydligen var den första som någonsin ställt den frågan.  

Efter att ha besökt olika kyrkbyggnader och katedraler hamnade vi i ett bokmuseum som var fyllt med historiska böcker. Tyvärr var hela den guidade turen och i princip alla skyltar på ryska, därför passade jag på att smita i förväg och gå igenom utställningarna utan gruppen. Det resulterade dock i att jag istället gick vilse.

Det började med att jag klättrade i trappor...

Öppnade stängda dörrar...

Och gick igenom långa korridorer...

Det var intressant dock, för trots att allt var skyltat på ryska var det en upplevelse att gå runt i den gamla byggnaden som i vissa rum hade lite av en Hogwarts-stämning över sig. Speciellt i det här gamla biblioteket: 

Efter ett tag blev jag lyckligtvis upphittad av en av guiderna som förstod min dåliga ryska och snällt visade mig var det var skyltat mot utgången, där jag också hittade resten av gruppen som precis höll på att avsluta den guidade turen och vi kunde äntligen gå och äta (alla som har rest med mig vet att jag är som ett barn, om jag är trött eller hungrig blir jag olidlig att umgås med).

Vi måste ha väntat i en halv evighet på maten (kanske 15 minuter) innan vi äntligen fick in den och gårdagens Laura med lågt blodsocker tyckte att det var det vackraste som någonsin skådats.

Mat <3

Det visade sig dock efter att ha skurit upp en bit av laxen att den var rå, vilket påpekades för servitrisen som enbart suckade och tog tillbaka tallriken utan att säga ett ord; något som ungefär kan beskrivas som servicen här i Belarus i ett nötskal.

En kväll på operan

Igår eftermiddag fick jag ett överraskande meddelande från min vän Nika på Facebook. Det var en bild på två biljetter till en föreställning som skulle ske under kvällen på hennes arbetsplats "Bolshoi Opera and Ballet Theater of Belarus", tyvärr kunde hon inte gå utan ville ge biljetterna till vår vän Gleb och mig. Eftersom jag bara några timmar tidigare hade scrollat igenom Operans hemsida på jakt efter prisvärda biljetter blev jag självfallet otroligt glad; dock blev det lite stressigt eftersom jag var tvungen att skynda hem efter jobbet för att byta om då det inte är riktigt socialt accepterat här att gå på Operan i jobbkläder och vanlig täckjacka. 

Bolshoi Opera and Ballet Theater of Belarus

Föreställning vi gick hette "Gala night" där teaterns största operastjärnor och balettdansare framförde de bästa numren från varje föreställning de har i produktion just nu. Jag var otroligt imponerad, framförallt av dansarna som fick mig att avundas deras rörlighet och smidighet (kanske beror på att jag är lika vig som en bokhylla från IKEA).

Scenen

Åskådarplattformen 

Inredningen påminde mig om mycket annan  Belarusisk arkitektur när det kommer till viktiga byggnader; alltid får jag känslan av att de väldigt gärna vill inge intrycket av makt och rikedom, samtidigt som det känns lite kallt och distanserat.

Trappor utan någon som helst handikappanpassning såklart, annars skulle det inte vara Belarus. 

Vacker inredning men inte särskilt välkomnande 

Och vi får aldrig glömma den typiska detaljen: Kristallkronor i taket. 

Självklart var vi tvungna att föreviga kvällen med en spegelselfie

En detalj som märktes väldigt tydligt när vi lämnade teatern var hur kvinnorna var klädda. Ni vet den typiska stereotypen som finns att människor från fornsovjetiska länder klär sig i stora pälsar av olika slag? Efter igår kan jag konstatera med stor säkerhet att i alla fall den fördomen är mycket riktig och jag kände att jag nästan stack ut från mängden med min vanliga svarta kappa. Det ledde dock till att jag och Gleb hamnade i en rolig diskussion kring skillnaderna mellan skandinaviskt och belarusiskt mode, ett ämne som jag mer än gärna skriver om en annan gång.